Att sticka är livet.

Jag har alltid gillat att tillverka saker med händerna och när jag var runt 10 år så lärde mamma mig att sticka. På min egen begäran.

Stickade säkert ett gäng fula grytlappar och en och annan lovikkavante, men sen fick man ju andra intressen.

På gymnasiet (estettiden) kom jag återigen på hur roligt det är med hemmagjorda kläder  och klädde mig i diverse hemsydda/stickade/ihopsnörpta skapelser. Mamma och jag stickade då en tröja tillsammans. Jag stickade slätt och hon stickade mönstret. Tröjan finns kvar och åker fram så fort det blir kallt.

I höstas flyttade mormor till pensionärshem och vi började plocka bland sakerna som hon inte tog med sig. Jag lade vantarna på korgen som mormor har fyllt med restgarner, nålar, trådar, stickor och diverse tillbehör.

Mitt intresse för handarbete var återuppväckt!

Jag är otroligt glad att jag, veckan innan mormor gick bort, fick berätta för henne att jag har stickat två par raggsockor, en tröja och påbörjat en sjal med hjälp av hennes saker.

Nu hoppas jag att hennes känsla för avigt, rätt, omtag och minskningar har smittat av sig lite på mig genom korgen.

Och jag vill gärna tro att hon finns som stöd när stickorna inte gör som jag vill.